Det finns de som blir rockfotografer för att de älskar att fota. Och så finns det de som blir rockfotografer för att de älskar musik. Joachim – Jocke – Nywall tillhör den senare sorten. Kameran har blivit hans sätt att uttrycka sitt stora intresse för musik och människor. Ett intresse som för övrigt syns så fort man kliver in på Jockes kontor. På väggarna samsas foton på några av de största rockartisterna med personporträtt från hans långresor jorden över. Det är en härlig och udda blandning. Gemensamt är energin och närvaron som Jocke fångar exakt på kornet, oavsett om det gäller Iggy Pop eller en gladlynt elefantskötare i New Dehli. Det är anspråkslöst och intensivt på en och samma gång. Ofta med glimten i ögat, precis som Jocke själv.
Efter 20 år med kameran i näven vet han vad det är han vill förmedla.
”Jag tycker att en bra rockbild ska innehålla snyggt ljus, form och energi. Artistens budskap ska fram. Är det en arg och helvild sångare ska det synas också. Ett band som lever på mycket energi och spelar snabb och dynamisk musik kanske bäst förmedlas med lite rörelseoskärpa i bilderna. Betraktaren ska nästan få känslan av att vara med i publiken. En bra bild greppar tag!”
Två årtionden, tusen konserter och en bok senare är det svårt att tro det, men yrkesvalet har inte alltid varit solklart. Jockes fotobakgrund är en krokig och brokig resa med start på P4 i Skövde som regementsfotograf. Efter muck bar det av till USA, och i en ruffig Toyota någonstans halvvägs genom Texas började funderingarna på att satsa rejält på fotograferandet.
”Eftersom musiken alltid har varit en så stor del av mitt liv, tänkte jag att jag kunde förena musiken med mitt fotande. Jag har ju sprungit på konserter sen jag var liten.”
1986 var det premiär som frilansande rockfotograf. Platsen var Scandinavium, bandet var Dio och kvällen får väl betecknas som själva startskottet. Sedan dess har Jocke i princip sett vartenda band värt köa för, något som inte minst den här boken vittnar om. Han fotograferar gärna artister i alla genrer, men är uppväxt med Kiss, Status Quo, Deep Purple och Thin Lizzy i högtalarna.
”Det här jobbet är så otroligt varierande, men det kan samtidigt vara slitsamt. Särskilt festivaler är skitigt och det blir ett förbannat springande. Rekordet är 47 gig på en helg.”
Yrket förutsätter med andra ord en del stryktålighet och jävlaranamma. Man ska orka trängas, knuffas och svettas längst fram och ändå hinna uppfatta när det bästa ögonblicket uppenbarar sig. Det krävs onekligen hängivenhet för att behålla skärpan i en sån arbetsmiljö.
Att Jocke har den ”rätta känslan” har han fått flera bevis på genom åren. 1997 blev han utnämnd till Årets Rockfotograf för ett dynamisk bild på Dregen i The Hellacopters. Bilden finns med i den här boken, tillsammans med ett litet urval ur Jockes enorma musikbildarkiv som förmodligen är ett av Sveriges största privatägda.
Det har blivit många timmar vid ljusbordet för att kunna välja ut de bästa guldkornen.
”Boken är en dröm jag haft i flera år. Arbetet med den gav mig också chansen att för första gången verkligen gå igenom alla negativ i arkivet. Det var synd att jag inte räknade dem när jag ändå höll på. Jag tog fram 763 bilder och efter det började själva sållandet. Det har varit svårt, och många bilder har fått ge vika på grund av platsbrist. Synd, men that’s life.”
Flertalet bilder i boken har aldrig förr publicerats, eftersom bildchefer, nyhetschefer och redigerare gärna vill ha ”säkra kort”.
”Som pressfotograf har man ju inte mycket för att ta ut svängarna till ett tidningsjobb. När jag bestämde mig för att genomföra det här projektet valde jag därför ut mina egna favoritbilder. Boken är en slags återblick över vad jag åstadkommit efter alla år som fotograf.”
Kort sagt, en intensiv och energisk resumé av 20 år framför scenen.
Tove Svensson